Pardubice, Tjeckien

I torsdags fick jag det samtal jag inte vill ha från stallet. Jag hade precis satt på en kanna med kaffe. Oscar låg fortfarande och sov när telefonen ringde. Det var Martina som jobbade i stallet. Hon lätt ledsen och stressad. Hon försökte på de få ord engelska hon kan, få fram att Filosophy var dålig, i något ben.
Från att ha varit i ett lugnt tillstånd gick pulsen upp skyhögt. Ringde Katarina och frågade om Oscar kunde vara där. Bar upp Oscar från sängen, som var mycket trött och frågande men mycket medgörlig. Tack och lov. På med kläder, in i bilen och förbi Katarina och lämnade honom där med frasen "Han har inte ätit frukost".
När jag kom till stallet var Jindrich(min veterinär) redan där. Jag frågade honom om det var illa och han sa att det ser värre ut än det är. När jag kommer in i boxen,  ser jag min vackra lilla Filosophy alldeles uppriven på hela lårmuskel. Ett jättestort sår med ett jack i där någonting stack ut. Jag blir helt förskräckt men biter ihop. Jag tänkte på vad Jindrich sagt. Det ser värre ut än det är......

Jindrich gav henne antibiotika och stelkramp. Kollade hur djupt såret var. Det som stack ut lite var "bara" en muskelbit som trillade ut lite mer när hon rörde sig. Han gick igenom hur hans situation var. Han var mitt i en operation av en häst på kliniken i Strossova och var tvungen att åka dit väldigt snabbt igen. Han lovade att han skulle kontakta duktiga veterinärer från Brno och ringa mig igen så fort hans operation var klar. Jag skulle kyla och tvätta såret i minst en halvtimme med kallt vatten och ofta. Sen åkte han.
Jag ringde Micha. Hon kom till stallet snabbt vilket kändes skönt för Martina och jag har lite problem med språken. Tiden gick och vi spolade varje halvtimme i en halvtimme. Vid 11 ringde Jindrich. Han hade pratat med veterinärerna från Brno och de lovade att komma vid 5, eller inte senare än sex, eller innan det blev mörkt. Jaja tänkte jag. Se till att de kommer hit bara. Min stackars häst står med ett gigantiskt sår i låret, vidöppet. Klockan tre kom hovslagaren och skulle sko 5 hästar.
Klockan halvfem kom Jindrich och sa att de var på väg. 10 minuter. Tiden gick. Jindrich ringde. De hade kört till Mnetice. Grannbyn. Kommer om 5 minuter. Och de gjorde de. Två veterinärer och en assistent kom. De presentera sig men jag kommer inte ihåg ett namn. De gick och tittade på Filosophy och konsulterade med Jindrich. De åkte iväg men kvar var en veterinär som också kunde prata engelska. Han berättade att det såg värre ut än de tänkt sig och att de inte hade rätt/tillräckligt med utrustning för att utföra en operation på henne så de andra skulle köra till kliniken och hämta de saker som saknades. Vid det här laget var stallet rätt välfyllt av hovslagare, hästägare, grannfolk med barn, pojkvänner och hundar. 10 minuter senare så kom de tillbaka och då hände det saker.
Mitt första tanke av det "gäng" som dök upp var att det här kommer inte att bli bra, men när väl allt var på plats var det skönt att se att det var proffs som hade anlänt. Den engelsktalande veterinären berättade för mig vad de gjorde, Jindrich skötte narkosen, den tredje veterinären skötte hela operationen sittandes på knä med assistenten bredvid sig. Utanför boxen stod ett helt "fotbollslag" och observerade det hela.
När operationen var klar så packade de snabbt ihop sina saker. Tackade för sig och åkte. De hade bråttom. Jindrich var kvar i väntan på att Filosophy skulle vakna. Hon vaknade och efter ett tag var hon på benen igen. Resultatet såg bra ut men de närmaste tre- fyra dygnen kommer att visa om det behövs en ny operation.
Klockan åtta var jag hemma igen. Trött, hungrig och väldigt ledsen. Under hela dagen hade jag hållt tillbaka vad jag känt och bara tagit itu med Filosophy. Kändes skönt att få gråta ut lite.
Just nu orkar jag inte skriva om vad som hade hänt och varför.